Syner om Norge og Sverige

3 profetiske syner om Norge og Sverige i endens tid.

Mange har sett bruddstykker av tredje verdenskrig i profetiske syn. Her er ett syn fra en gammel kvinne i Valdres, ett fra Emanuel Minos og ett fra Birger Claesson. Det første synet, som den 90 år gamle kvinnen i Valdes hadde fått av Gud, – ble fortalt til Emanuel Minos i 1968.  Minos hadde noen møter i Valdres, i den lutherske statskirken, – hvor han kom i kontakt med denne kvinnen. Han skrev det ned og la papiret i en skuff.

Den gamle kvinnen fortalte:

– Det var som et kart ble rullet opp foran meg. Jeg så det med mine naturlige øyne. På kartet var alle verdensdeler nedtegnet. Jeg merket meg Europa, Skandinavia og Norge. Det jeg fikk se var foreteelser som gjaldt tiden før Jesus kommer igjen, og den tredje verdenskrig bryter ut.

I Før Jesus kommer igjen og den tredje verdenskrig bryter ut, blir det avspenning. Det blir en lang fredsperiode mellom stormaktene (+Minos: dette var i 1968 når den kalde krigen var på sitt høyeste). Folk kommer til å legge langsiktige planer. I vårt land blir det nedrustning, og vi blir igjen uforberedt som 9. april 1940. Den tredje verdenskrig begynner på en måte ingen har ventet, og fra et helt uventet hold.

II Det blir et frafall uten sidestykke fra sann og ekte kristendom. Det blir stor lunkenhet blant de troende. De blir ikke lenger åpne og mottakelige for ransakende, budskap. Folk vil ikke så gjerne høre om synd og nåde, lov og evangelium, bot og bedring. En ny slags forkynnelse overtar talestolene. Det er å søke lykke, fremgang og materiell velstand. En slags lykkeforkynnelse griper om seg. Kirkene begynner å stå tomme. Det samme skjer med bedehusene og vekkelseslokalene. De troende vil ikke etterfølge Jesus på den smale Korsvegen. Underholdning, kunst og kulturaktiviteter overtar mer og mer plassen for vekkelse, nød, anger og botsmøter.

+

+

III Det blir moraloppløsning som vi ikke har opplevd tidligere. Folk lever som gifte uten å være gift. (+ Minos sin kommentar: Den gang hadde vi ikke begrepet samboer. Så kvinnen uttrykte det på sin måte). Det blir stor urenhet før ekteskapet. Og det blir veldig utroskap i ekteskapet. Ja, selv i de kristne ekteskapene gjør utroskapen seg gjeldende, og blir oppløst. Perverse synder begynner også å gripe om seg. Og det blir til og med godtatt i kristne kretser.

TV`en kommer til å spille stor rolle. Det blir mange TV-stasjoner. (+ Minos sin tilleggskommentar: Den gang hadde vi ikke ordet kanaler og TV`en var akkurat kommet til Norge, – så den gamle kvinnen brukte ordet stasjoner, – etter det som ble brukt om radio).

TV`en blir full av vold. Volden blir underholdning for menneskene på denne tiden. Og den volden som folk ser på TV, kommer til slutt å prege byer og bygder. Det blir også vist intime samlivsscener. De mest intime forhold som tilhører ekteskapet kommer åpenlyst til å bli vist på TV. ( + Minos sin tilleggskommentar: Da bet ble sagt sa jeg et dette ikke var tillatt i offentlige sendinger. Vi hadde den gangen en varsomhetsplakat, som ikke tillot obscøne scener. Da sa hun med hevet røst: ”Den kommer de ikke til å bry seg om, når tiden er inne.”)

IV Folk fra fattige land strømmer til de rike landene. De kommer til Europa, til Skandinavia, og også til Norge. Det blir mange av dem. Og folk begynner å mislike dem, og de blir hårde imot dem. (+ Minos sin tilleggskommentar: Da hun sa det begynte hun å gråte). De blir mer og mer behandlet som jødene under krigen.

Da er målet for våre synder fullt. Krigen bryter ut. Først som en liten konflikt, en ubetydelig konflikt. Men den slutter ikke. Den tiltar og brer seg. Til slutt utvikler det seg til en stor krig.

Mot slutten av den store krigen blir fryktelige våpen tatt i bruk, bl.a. atomvåpen. Luft, jord og vann blir forgiftet og ødelagt. Folk fra de industrialiserte land, Amerika, Europa, Australia, Japan og andre liknende områder, må flykte. De kan ikke bo der lenger. De forsøker å komme til de fattigste land som har unngått det verste. Men de vil ikke være villige til å ta imot dem.


Krigssyn av Emanuel Minos

«Og mens jeg så kartet bli rullet ut, slik at jeg kunne se hele Norge fra Kirkenes til Lindesnes fikk jeg se en revolver bli senket sakte ned fra himmelen – rett over midten av kartet og der på midten lyste det opp et navn, og jeg leste: MO I RANA, der revolveren ble lagt»

Ukjente våpen

Det som jeg opplevde, hendte på Hamar for en rekke år siden nå. På det store sommerstevnet var det avsatt tre døgn til bønn og faste. Personlig ventet jeg den gang at Gud særlig skulle styrke meg i mitt trosliv, under denne spesielle bønne og fastetid. Det tredje døgnet skjedde det at Gud ga meg et syn. Jeg var ikke i noen ekstase, jeg var lys våken og klar. Jeg er ikke noen fanatiker, jeg ligger ikke på den linjen.

Jeg hadde bedt og fastet i tre døgn, men jeg var i min fulle kraft og var ikke noe svekket. Når jeg lå der og ba til Gud, forsvinner den ene veggen, og det skjedde ikke bare i ånden, det skjedde for mitt blikk. Og i stedet for den ene veggen, kom det til syne et landskap. Jeg så at det var et furu-vokst område. Og jeg så en vei bølge seg i ulike formasjoner, og jeg fikk med det samme se at veien gikk til en grense mot et fremmed land. Og jeg så bil etter bil kjøre på denne veien og bilene var på vei til en krigsfront.

Naturligvis ble jeg både forbauset, slått og sjokkert der jeg satt ved sofaen på kne og så dette landskapet. Jeg vet jeg kløp meg selv og sa: «Kjære Gud, jeg sover ikke – jeg er våken!». Akkurat det sa jeg til meg selv. Og jeg så hvordan bilene kjørte ut og blant dem også Røde Kors-biler, og at de til slutt kom til et stort område hvor det gikk en grense. Jeg har aldri nevnt hvilken grense det er.

Jeg vet at det er folk som har hevdet at jeg har sagt hvilken grense det er, men jeg har aldri nevnt det, og kommer heller ikke til å gjøre det, eller å nevne nasjonens navn, eller det folk som jeg så på den andre siden. Jeg nevner det ikke av flere årsaker, og da først og fremst fordi jeg ikke vil at det skal være noe nasjonalt hat i disse tingene. For bak frontene og bak disse forferdelige systemer finnes det mennesker som er mine venner, med udødelige sjeler. Vi er nødt til å elske dem og ønske dem en evig frelse.

Mens jeg lå der så jeg denne slagmarken. Noe av skogen var brent ned. Det lot til å være en pause i krigshandlingene. Da jeg så dette på Hamar for flere år siden, la jeg merke til både på vår side og på fiendens side ukjente våpenarter. Jeg hadde verken sett eller hørt om disse før. Jeg fortalte det til en forstander på Østlandet like etterpå og fortalte hvordan våpnene så ut. Han var enig i at slike våpen fantes ikke. Men i dag eksisterer de.

Jeg kan huske at jeg fortalte til ham at jeg så et underlig monstrum som sto på bakken. Og jeg så, da slaget kom i gang at det ut fra monstrene gikk merkelige piler opp i luften og forsvant. Og jeg sa til han at jeg aldri hadde sett slike våpen. Han sa da: «Nei, det eksisterer ikke slike våpen!». Men i dag vet vi at det finnes noe som heter raketter som skytes ut. Og et av de bilder av slike utskytningsramper som jeg sett, stemmer fullstendig overens med det jeg så i synet.

Nord-norge-kart

Kart over Norge

Jeg fikk også se andre våpen som jeg ennå ikke har fått noen forklaring på, men som jeg så lå strødd omkring. Jeg tror derfor at når dette kommer til å skje, vil vi bli vitne til en krigføring som vi aldri har sett. Våpen som vi aldri før har kjent, vil da komme i bruk og ligger kanskje nå i hemmelige våpenlagre. Mens jeg ser på dette forsvinner hele scenen bort, og jeg får se et nytt bilde.

Denne gangen var det et kart som ble rullet ut for meg horisontalt. Det var som en bokrull som ble rullet ut rett fram for mine øyne. Jeg strakte meg for å se nøyere hvilket kart det var, og fikk se at det var Norge.

Og mens jeg så kartet bli rullet ut, slik at jeg kunne se hele Norge fra Kirkenes til Lindesnes fikk jeg se en revolver bli senket sakte ned fra himmelen – rett over midten av kartet og der på midten lyste det opp et navn, og jeg leste: MO I RANA, der revolveren ble lagt. Senere fikk jeg se flere navn som jeg ikke skal nevne nå. Det var navn i Finnmark, Troms og Nordland. Også i en del andre fylker fikk jeg se navn. Jeg forsto med det samme at det første syn hadde forbindelse med det andre, at det kanskje var noe som skulle komme over vårt land.

.

Dom över Sverige, från Birger Claessons bok

Jag brukar bedja till Gud mellan fyra på morgonen och klockan sex. Sedan går jag till vila en stund igen och det har blivit en vana. Jag vaknar utan vidare på morgnarna och just när jag hade legat vaken en stund vid fyratiden den tolvte december (1950) och var färdig att stiga upp, fick jag se en stor, vit gestalt. När jag fick se den komma emot mig, blev jag förskräckt och skälvde till i hela kroppen. Jag var nämligen i fullt vaket tillstånd. Men då hörde jag honom säga:

  • Frukta icke! Du är högt benådad mitt i din andliga fattigdom. Och jag vill visa dig, vad som skall ske med Nordens folk den sista tiden i denna nådeshushållning.

Så fick jag se och höra följande:  Jag fick först se, att främmande härar kom och anföll Umeå. Och hela Umeå blev jämnat med marken. Varifrån de kom, kan jag inte säga. Sedan fick jag se främmande härar anfalla Östersund. Det var ett anfall ifrån luften, som jämnade så gott som hela Östersund med marken. Det såg ut som om fienden ville åt Östersund mest för att få ett högkvarter där. Men den svenska armén höll fästet, så att de inte kunde inta staden, men de fördärvade den mycket svårt.

Så fick jag se ett anfall ifrån havet, varvid Härnösand anfölls, men ifrån en ö, som heter Hemsö, där den svenska kustartilleribevakningen hade ganska stora militära krafter samlade, besköts fiendehären som kom. De höll fästet också där med hjälp av svenska flyget. Men mellan Örnsköldsvik och Härnösand såg jag massor av soldater, som kastades ut från flygmaskiner och de föll ned som parasoller i stora massor, i hundratal, ja, det såg nästan ut som om det skulle vara tusentals. Och de hamnade på en plats mellan Örnsköldsvik och Härnösand och jag hörde rösten ropa: — Den platsen heter Veda, varifrån de anföll svenskarna i Härnösand och ockuperade hela staden. Det blev en överrumpling, ett anfall, som svenskarna inte hade räknat med, i ryggen, medan de försökte hålla fästet utåt havet.

Sedan fick jag se ett anfall, som skedde samtidigt med anfallet mot Umeå. Det var ett anfall emot Göteborg och det anfallet var så fruktansvärt, att på några få sekunder — naturligtvis bara i synen, det är klart att det tar längre tid, när det sker, — så låg hela Göteborg jämnat med marken. Svenska militären kunde inte hålla stånd i de yttre bevakningarna i skärgården utan var tvungen att ge vika. De främmande militärerna tog de svenska befästningarna, där de ställde upp sina vapen och använde dem sedan att beskjuta Göteborg. De svenska marktrupperna och kustartilleriet gav vika ände till Kungälv. Där bet de sig fast och fick förstärkning från något annat håll och höll därifrån fienden hela tiden.

Sedan såg jag, att samtidigt med detta anfall var det också ett anfall emot Malmö. Men Malmö intogs och det såg ut, som om inte ett hus hade ramlat. Det blev också utropat som en fristad och alla invånarna, som stannade i staden, skulle behandlas lojalt. Men samtidigt som det skedde, såg jag en stor, bred rad små båtar, förmodligen invasionsbåtar, i fem rader efter varandra, komma på en sträcka, som jag inte riktigt kan beräkna. Invasionen av de främmande trupperna skedde mellan Trelleborg och Ystad.

Samtidigt som de fientliga trupperna steg i land mellan Trelleborg och Ystad, höll de fientliga trupperna den svenska armén bunden genom ett anfall mot Falsterbo, som fullständigt försvann. Sedan försvann trupperna. Jag vet inte vilka vägar de tog, men de uppenbarade sig igen och då hade den svenska armén fått ge vika till Hässleholm. Men där gjorde svenskarna ett fruktansvärt motstånd och några av de fientliga härarna stupade.

kart_over_NorgeJag såg också två stora män, som jag förstod var generaler eller något dylikt — de bar sådana uniformer. Det var alltså främmande generaler och den ene sade på mycket dålig svenska: — Om jag hade vetat, att svenskarna hade bitit ifrån sig så fruktansvärt, skulle jag ha gjort invasionen på annat sätt. De hade förmodligen förlorat mycket folk. Fienden kom inte längre på det hållet.

Sedan såg jag samtidigt med dessa anfall ett anfall mot Stockholm. Det var en främmande flotta, som anföll. Den tänkte sig in genom Vaxholm och där mötte den ett fruktansvärt motstånd ifrån svenska flottan och av svenska kustartilleriet, som besköt fienden från land, förmodligen från Oscar Fredriksborg. De sköt ned en del av denna flotta och jag hörde rösten ropa: — Det skedde i Oxdjupet. De fartyg som retirerade sköts även ned och det fanns inte ett fientligt fartyg kvar. Och som ett tecken på var själva striderna var, fick jag se en liten fyr, som jag inte själv känner till, men det stod att läsa på fyren:  «Brödstycket». Strax intill den fyren skedde det stora nederlaget för fienden.

Den här lilla fyren är förmodligen en oansenlig fyr. Man hör aldrig talas om den och få människor torde väl veta, att den existerar. Jag hade inte en aning om dess existens, men häromdagen gick pastor Alvar Blomgren i Örebro och jag upp till Örebro bibliotek för att ta reda på, om denna fyr fanns. Vi fick fram en del böcker och då vi hade talat om vad vi ville ha reda på, fick vi fram en atlas. Så fort vi öppnade den, fick broder Blomgren omedelbart syn på «Brödstycket». Vi fick också närmare se, var fyren var belägen. Och detta, sade Herrens röst till mig, skulle vara ett bevis på, att det skulle ske, som jag sett.

Det fruktansvärdaste av allt var, att många hundra flygmaskiner ifrån den främmande hären satte in ett anfall ifrån luften, samtidigt som anfallet ifrån havet och därför led Stockholms stad stora förluster genom beskjutningen ovanifrån. Staden blev inte intagen av fiendehärarna men den blev kolossalt ramponerad och en stor del av civilbefolkningen, som hade vägrat att evakuera eller inte hunnit det, förgicks fullständigt i ruinerna.

Så såg jag också ett anfall ifrån havet mot Västervik och det kom så överrumplande, att där steg de främmande härarna i land, men inte förrän Västervik låg så gott som jämnat med marken. Där kastades också marktrupper in, som marscherade inåt landet. Jag såg dem inte mera sedan, förrän jag åter fick se dem i närheten av Söderköping. Och då hörde jag en röst ropa: — Marsch mot Norrköping!

När härarna försvann, som släpptes i land i Västervik och under uppehållet där, innan jag såg dem i Söderköping, fick jag en vision över, hur civilbefolkningen hade det i de olika städerna i vårt land. Jag såg, hur fiendens soldater gick in i husen och drog ut våra kvinnor, medan kvinnorna skrek hysteriskt och ropade på hjälp. Jag såg också, att i gathörnen stod folk samlade, även äldre civila svenska män, men de kunde intet göra, fastän de såg hur kvinnorna släpades bort under rop på hjälp. Soldaterna skrattade åt dem och sade på bruten svenska: — Ingen hjälper er. Inte ens Gud i himmelen.

Så fick jag se Sundsvall med invånare bli fruktansvärt behandlade av fiendehärarna. Det var ett anfall ifrån havet, som kom, och samtidigt som svenskarna var uppehållna med detta anfall, släpptes trupper ned från luften. De marktrupper, som hade släppts ned mellan Örnsköldsvik och Härnösand, hade marscherat genom Härnösand och återstoden av dem sällade sig som förstärkning till fiendehärarna i Sundsvall.

Det var alltså de fem platser, som i min syn fick ett gemensamt anfall på samma gång. Det var Umeå, Göteborg, Malmö, Stockholm och Västervik.

Sedan fick jag se Nyköpings stad översvämmad av främmande härar och dessa marscherade i tre riktningar och den ena riktningen såg jag gick mot Katrineholm. Sedan fick jag se anfallen från luften. Den vita gestalten drog sig undan, och ställde sig bakom mig och jag fick se anfallen, som de i verkligheten blir. Och jag hörde rösten ropa: Kumla, och så jämnades Kumla med marken med ett fruktansvärt dån. Det var massor av flygmaskiner som kom. Det fanns bara tre hus kvar i Kumla mot Stenehållet till. Då hade också Kvarntorp redan förintats och sträckan mellan Kvarntorp och Kumla. Hallsberg såg jag på ett dunkelt sätt, men det såg ut, som om Hallsberg hade farit mycket illa, också det.

Sedan hörde jag rösten ropa: Örebro. Då fick jag se Örebro stad som en enda stor ruinhög, grushög på grushög, stenrös på stenrös. Mer än halva staden gick under, men det såg ut som om en del av staden skulle vara kvar åt Lindesberg- och Arbogahållet till.

Sedan hörde jag rösten ropa igen: Fagersta. Och så var det samma dån där. Det var ett fruktansvärt anfall ifrån luften och jag fick se hela Fagersta jämnat med marken. Inte ens Västanfors järnvägsstation, numera Fagersta central, var kvar. Och bron, som går över Västanforsån, höll de fientliga trupperna på att reparera.

Sedan hörde jag rösten igen: Avesta. Och Avesta blev jämnat med marken. Sedan samma röst igen: Sandviken. Och Sandviken blev det inte heller någonting kvar utav. Gävle såg jag på ett mycket, mycket dunkelt sätt. Jag kan inte säga, om staden blev ramponerad, men jag har en förnimmelse av, att jag även där såg en del ruiner.

Sedan fick jag höra rösten igen och nu ropade den: Bofors. Det blev ett våldsamt anfall ifrån luften. Men den ena fientliga flygmaskinen efter den andra ramlade ned och Bofors gick så gott som oskadad ur striden. Hela fabriksområdet var oskadat. Det var några få hus som blev ramponerade, men inte på grund av anfallen utan på grund av nedslagen, ty en del av maskinerna exploderade och tog omgivningen med sig. Karlskoga såg ganska oberört ut. Förmodligen gick det ur striden utan några som helst skador.

Sedan fick jag höra rösten igen ropa: Borlänge. Då jämnades Borlänge med alla dess förorter fullständigt med marken. Därefter blev det kolsvart, det blev alldeles svart över hela landet och strax hörde jag rösten ropa: Mörker faller över hela världen.

Då fick jag höra ett stort jämmerskrik bland folken. Så såg jag en ljusstrimma ovanför allt mörker och ur mörkret såg jag en stor skara vitklädda gestalter ryckas upp mot ljusstrimman. Därifrån hörde jag en underbar sång om Lammet, som har köpt oss fria åt Gud med sitt blod.

Då ropade jag: — Men käre Jesus, varför skall allt detta behöva gå över vårt folk? Då svarade rösten: — Läs de fyra första versarna i den fyrtioförsta psalmen.

«För sångmästaren, en psalm av David.

Säll är den som låter sig vårda om den arme;

honom skall Herren hjälpa på olyckans dag.

Herren skall bevara honom och hålla honom vid liv,

han skall prisas säll i landet.

Icke skall du överlämna honom åt hans fienders vilja.

Herren skall på sjukbädden stå honom bi;

vid hans krankhet förvandlar du alldeles hans läger.»

Detta folk har varit ett folk, fullt med barmhärtighet. Det har hjälpt främmande länders folk i nöd och därför har jag velat se till detta folk. Jag har slösat med min nåd och jag har slösat väckelsens ande över detta folk. Jag har givit det flera tillfällen än något annat folk, ty jag älskar det. Och de, som förbarmar sig över de arma, har jag velat hjälpa och jag vill göra det i fortsättningen. Jag skall rädda många, många tusentals människor i detta land, därför att de själva har försökt rädda andra. Men hur skall jag kunna rädda dem? Jag kan inte lära dem bedja, jag kan inte förödmjuka dem utan genom nöd. Och nu kommer nöden över detta folk och många äro de, som skall räddas för evigheten genom denna nöd. Frukta icke. Var icke rädd. Det är min kärlek, som är med i allt detta.

Jag såg dessa människor, vitklädda, i massor ryckas upp ur mörkret mot ljusstrimman, samtidigt som jag hörde sången: «Du är värdig att bryta bokrullen, ty du har köpt oss åt Gud med ditt blod.» Och jag hörde rösten ropa: — Tusenårsriket kommer icke dig vid att skåda in i.

Sedan försvann allt och jag fick en inre upplevelse av, att det tusenåriga riket inträdde, som vi inte kommer att få skåda in i, kanhända inte förrän vi kommer till den tidpunkten.

Du frågar kanske: — Men såg du ingenting mera? Jo, min vän, jag såg allt detta i fyra timmar och jag såg mycket, som mitt samvete förbjuder mig att tala om. Jag hade nämligen många andra visioner. Jag trodde, att jag skulle gå ur denna upplevelse gråhårig, men en slöja drogs över den och i varje fall är jag tills vidare förbjuden att nämna om det.

Men nu, vänner, vilar nåden över oss och nådens dörr är öppen. Nu har vi alla möjligheter att göra oss redo. Och du, som inte är frälst, jag vill varna särskilt dig. En del kanske säger att vi har nedtecknat detta för att skrämma folk. Det är dock inte med sanningen överensstämmande. Nej, min vän, detta är ett budskap från himmelens Gud. Det är visserligen ett skakande budskap, men det är en appell, vari det heter: — Låten försona eder med Gud. Stå upp! Skaka fördomar och förutfattade meningar av dig och träd fram och sök nåd, medan nådens dörr ännu är öppen. I dag är Golgata källa öppen, den källan, som sprang fram, då Jesus, vår Frälsare, en gång ropade på korset: Det är fullkomnat. Den väller fram i dag. Det finns möjlighet till rening för dig och salig är du om du vaknar. Amen.

Kortlenke:  http://wp.me/p3uvTQ-ch

Advertisements